En av personerna i boken minns min farmor Bertha och hennes speciella sockerkaka. Hon kallade det för att ”steka” en sockerkaka, berättar han. Det känner jag igen, men själv hade jag redan glömt just det uttrycket. Receptet har vi i alla fall kvar, och idag passade jag på att baka den till fredagsfikat. I smeten finns inget bakpulver, utan hon vispade den ihärdigt för hand tills ugnen blev varm. Exakt hur länge är svårt att återskapa, men det var en bra stund så mycket är säkert. Fast idag kom elvispen fram. Det får finnas gränser för ambitionsnivån!
Här bjuder vi på receptet och en bild på resultatet.
3 ägg och 1 kkp socker vispas länge (se ovan!)
Sedan blandar man i 1 kkp vetemjöl
Häll smeten i en smord och bröad form och grädda ca 30 minuter i 175 grader.
Klart!
Min farmor föddes 1903. Inom loppet av elva år kring sekelskiftet 1900 kom fem flickor Rasmusson till världen och växte upp i det trivsamma vita huset nere vid Roväret på Gullholmsön. Min farmor var yngst och mamma Kristina fick sedan bara leva ett par år till. De täta barnafödslarna bidrog kanske, men till sist tuberkulosen, gjorde flickorna moderlösa 1906. Så min farmor hade inga egna minnen av sin mor. Jag uppfattade heller aldrig att hon beklagade sig över det. Hon hade ju haft sin pappa! Denne Nils Rasmusson var åtminstone i farmors ögon en ofelbar man. Hon bar på sätt och vis även hans namn, Bertha Nikolina, vilket hon var stolt över. Självklart fick hennes eget enda barn hans namn, Nils. Detta har vi sedan burit vidare: I andranamn heter min bror Nils, och vår dotter Nikolina.
Bertha i vardagsrummet 1991
Matlagningen var sett med våra dagars ögon ganska enahanda. Bakkonsten likaså. Förutom sockerkakan brukade farmor baka ett enda sorts bröd: Ett stort och ganska oformligt vitt bröd med ganska mycket socker i och halvbränd seg skorpa. Jag gillade det skarpt med mycket margarin på. En del andra tyckte det var för torrt.
Farmor stekte fisk eller kött och till det kokade hon potatis. Gärna mjölig potatis som överkokades till grova smulor. Inget jag var förtjust i, men som min pappa älskade. En burk konserverade grönsaker kunde vara tillbehöret. Tyckte man att det var torrt kunde man få lite sky till. Sås existerade inte. Variationen bestod i vad som stektes; fläskkotletter, fläskkarré eller fisk. Köttbullar gjorde hon också ibland. De var stora, kantiga, oformliga köttfärsklumpar, som ramlade i bitar på tallriken. Långt från min mormors välrullade små eller ”Mamma Scan”. Men smaken var det inget fel på.
Hennes paradrätt, åtminstone i min barnavärld, var pannkakorna. Hon brukade sitta på köksstegen vid spisen och steka tunna, perfekt gräddade pannkakor. De var så lövtunna, att hon alltid delade varje pannkaka i fyra delar, för att kunna vända dem ”hela”. Kom vi på besök över helgen, kunde man räkna med att det fanns en stor hög med nygräddade pannkakor som väntade. Doften slog välkomnande emot oss och fyllde huset.
Farmor var också mycket duktig på att virka. Hon satt nästan alltid med tunt vitt garn och virkade dukar och spetsar. Garderoberna är också fulla av namnade sänglinnen och handdukar.
Berthas monogram och virkad spets
You might also like
