Nu i april kan en stilla morgon vid kusten vara fantastiskt fin. Här kommer några bilder från Glommens sten.
Ejdrar ligger ute på det stilla havet i det fina morgonljuset
En liten flock ejdrar drar förbi
Småskrakar flyger lågt över vattnet
Småskrakehone
Småskrakehane
Ett småskrakepar simmar still förbi strandlinjen
Storskarv i häckningsdräckt
Sädesärla vid Glommens sten
En lite grupp med storskrakar flyger förbi
Under ett par mornar och förmiddagar har jag tagit mig tid att försöka fotografera några av de fåglar som finns vid stranden ca 5-600 meter hemifrån. När man lägger några timmar på en rätt begränsad yta så ser man så småningom att vissa fåglar har några favoritplatser. Så det är bara att ställa sig i närheten av några av dessa platser, anpassa sig efter ljuset och bakgrunden. Sen väntar man. Emellanåt är det en hel del aktivitet på annat håll som bara är trevligt att uppleva med handkikaren. Det är svårt att försöka springa runt med kameran och fånga det som händer, eftersom i de flesta fall så är tillfället borta när man kommer dit och de är där man stod innan.
En art, den svarthakade buskskvättan, är relativ ny art i Sverige. När jag började skåda var den en riktig raritet, men nu när klimatet har blivit varmare så har den börjat häcka häromkring. Den verkar öka i antal varje år. Det här exemplaret hittade jag för ett par veckor sedan och nu har den vart här regelbundet. Den håller sig till ett rätt begränsat område på ca 200×100 meter. Det är inte alltid den är synlig, men när den är det så sitter den gärna i toppen på buskarna. Sitter en liten stund, flyger iväg till nästa buske. Så småningom verkar den har varit runt i sitt revir. Jag har inte sett någon hona än. Vi får se om det dyker upp någon.
Hämplingarna däremot är lite vanligare och fler. De är trevliga fåglar som är mycket aktiva runt stranden och strandängen. Som ni ser på ett par bilder så är bobyggandet i full gång.
Hämplingshona i morgonljuset
Svarthakad buskskvätta
Hämplinghannen sjunger i en enbuske.
Hämplinghona med bomaterial
Svarthakade buskskvätta sjunger ivd Glommens strandängar
Hämplinghane
Den svarthakade buskskvättan bevakar sitt revir från höga buskar.
Ängspiplärka
Steglits
Häromdagen hade jag nöjet att följa med Lennart Malmberg på sälsafari som han arrangerar. Lennart driver SkärgårdsKryssen som kör en mängd olika turer till sjöss med utgångspunkt från Gullholmen.
På dagens tur var vi tre vuxna och fem barn, solen sken och det var en aning blåsigt. Jag var lite orolig för att det skulle vara sjögång, men båten var mycket fin i sjön och det var bara härligt. Turen innehöll även en liten minisväng runt Käringön och in i hamnen.
På vägen fick vi nöjet att se en kustlabb jaga en fisktärna. Kustlabben försöket att få tärnan att stöta upp sin fångade fisk för en egen måltid. Fantastisk kul att se två otroliga flygakrobater göra sina manövrar i luftrummet. JAS Gripen har inte mycket att komma med som jämförelse här.
Vi passerade även ett skär med storskarvar på nära håll. Skären är alldeles vita av fågelns träck som blir mycket karakteristiskt och som syns på långt håll.
Skäret som vi skulle till låg i närheten av Måseskär med sin utmärkande siluett. Här fanns ett närmare 100-tal sälar som låg och solbadade. En del söta kutar låg mellan de vuxna sälarna. De verkade avslappnade och lite nyfikna på oss. Det är viktigt att inte störa djurlivet så det kändes bra att vi höll bra avstånd. Jag kunde ändå få sälporträtt på grund av mitt långa teleobjektiv och i vissa fall kraftig efterbeskärning av bilderna i datorn. Det gick att se sälarna bra utan kikare.
Passa på att ta en tur med Lennart Malmberg, rekommenderas varmt!
Hans
Lennart Malmberg
Det är rubriken på ett av kapitlen i boken. Nu så här i maj tar växtligheten fart. Vi gläds åt de små skirt gröna löven på träden, blå- och vitsippor och snart hela ängar lysande gula av gullvivor. Men att behålla ett öppet landskap är inget som sköter sig själv. Betande djur, röjning av snår och buskar och naturvårdsbränning är metoder som används för att hålla Härmanö öppet och tillgängligt. Ett aldrig sinande evighetsarbete, som flera som medverkar i boken berättar om.
Bergsbyn Montsonis
Vi själva har besökt ett helt annat öppet landskap i veckan. I södra kanten på Pyrenéerna drygt 1,5 timmar från Barcelona bodde vi ett par dagar i en liten by med anor från 1000-talet. Utsikten över jordbrukslandskapet och de delvis snöbeklädda bergen vid horisonten var hänförande. Inget hav. Inga gråa klippor. Men ändå finns faktiskt likheter med Gullholmen. En glesbygd med fantastiskt landskap, men med få bofasta. I byn där vi bodde var det fortfarande lågsäsong. Bara en liten restaurang tillika reception var öppen, och då på beställning. Turisterna var en handfull fotografer och fågelskådare. Det var ett norskt par, några britter och vi själva. Hans fotograferade fåglar och Emmalena gjorde egna strövtåg bland bergen och intilliggande byar. På kvällen utbyttes historier om dagens upplevelser. På sätt och vis inte så olikt Hamncafét, Gullholmsbaden eller Wintervallen på Gullholmen!
Och boken är nu på tryckeriet! Inte många veckor kvar till Kristi himmelsfärdshelgen, när det är dags för boksläppet. Väl mött då! Till dess, glöm inte att sakta in ibland och se till att bara njuta av dessa ljuvliga vårveckor.
Emmalena och Hans
Utsikt från vårt hotellrum i Montsonis
Minervauggla
RödfalKspar-Kom igen, se på mig!
Byn Montsonis
Spelande småtrapp – kolla in kragen!
Många av personerna i boken berättar om egna favoritplatser på ön. Ställen man återkommer till och som betyder något extra. Själva behöver vi inte gå så långt. Är det en fin sommardag sitter vi gärna med en trevlig bok i solen på vår brygga. Ser båtar och människor passera. En annan favorit är vad vi kallar ”Solnedgångsberget”, dvs utsikten mot Munkhuvudet och Lysekil när man kommit upp på bergen norr om Mor Johannas äng. Eller bara en stilla kvällspromenad på Långbryggan.
Vår 6 i topplista
Från Alekärret mot Grindebacken
Boken har fått namnet ”Kärleken till en ö – och vägarna dit”. Ön, Gullholmen, är på flera sätt unik, men samtidigt är känslor av samhörighet med en plats och en hembygd också allmängiltiga. Det kan vara en annan ö, i en annan skärgård, eller en by på landet eller en helt annan plats, som fått ett särskilt rum i ens hjärta. Därför tror vi att även de som inte har en relation med just ”vår” ö kan känna igen sig.
I boken möter vi några vars kärlek och band till ön kan beskrivas som orubbliga. Men också andra som erkänner att det finns en gräns. En praktisk gräns för vad som är rimligt. En gräns kan vara skillnaderna mellan att vara fastboende och fritidsboende. På så vis är kanske vår egen kärlek till Gullholmen ändå villkorad. Alltför eländigt väder och alltför hopplösa färjetider påverkar vår lust och vår möjlighet att besöka ön. Att hinna med sista färjan på fredagarna har till exempel blivit svårt, om vi inte har möjlighet att sluta våra jobb tidigare.
Bergen är grå. Havet är grått. Himlen är grå. Vissa dagar undrar man hur någon kan stå ut på en sådan plats. Ogästvänligt är bara förnamnet. Men samtidigt, även en gråmulen dag kan bjuda på naturupplevelser, som man missar om man stannar hemma framför teven. Köld och vind biter i kinderna och fingrar och tår blir stela. Men plötsligt ser man en havsörn över Tvestjärten. Målmedveten på kraftfulla vingar drar den söder ut mot Käringön. Och så har även den tristaste februaridag får ett magiskt skimmer!
Emmalena och Hans
Under veckan har jag haft fotoutställning på Gullholmen, fjärde gången i ordningen. Det är mycket trevligt och givande att träffa besökare både från ön och tillfälliga dagturister för att prata sjöbodar, bryggor, hus och fotografering.
Här är några bilder från utställningen.
Det går bra att kontakta mig för att beställa bilder.
