Inför vår resa till Svalbard läste jag Bea Uusmas bok ”Expeditionen: min kärlekshistoria” för att få en bättre uppfattning om vad Andrée hade för planer och vad männen i hans expedition fick genomgå. Boken är verkligen läsvärd! Dessutom hade vi besökt Andréemuseet i Gränna några månader tidigare. Det som gör den här berättelsen extra intressant är ju att de hittade Andrées dagböcker och de kärleksbrev som Nils Strindberg skrev till sin fästmö. Före resan hoppades jag mycket på att vi skulle komma förbi Danskön och Vitön, eftersom det blev start- och slutpunkt för deras expedition. 

Så blev det också! Redan under vår första ”expeditionsdag” fick vi komma till Virgohamna på Danskön, där de tre förberedde och startade sin ballongfärd. Vi skulle göra ett försök att gå iland på stranden som har strikta restriktioner för landstigning, bland annat max antal besökare samtidigt. Som brukligt vid den här typen av resor gör man utflykter i zodiaker, dvs gummibåtar. Ett smidigt sätt att uppleva landskapet och naturen.

Här åker vi i våra zodiaker mot Virgohamna

En kort stund härefter dök isbjörnen upp på klippan bakom gummibåten.

Två grupper hann att utforska Virgohamna innan isbjörnen dök upp.

När de första två grupperna var i land på Danskön satt vi andra kvar i gummibåtarna och begrundande omgivningarna på lite avstånd från varandra. Helt plötsligt dök det upp en isbjörn vid högra bergskanten. Björnen var på väg mot kulturområdet där vår grupp var iland. Guiderna larmade direkt via radio till samtliga att en isbjörn var på väg. De som var iland fick lugnt men skyndsamt ta sig till gummibåtarna. Björnen var några hundra meter från de närmsta deltagarna, men den tvekade och vände. Under tiden lyckades jag få en hygglig bild på min första isbjörn. När alla hade tagit sig i båtarna och var i säkerhet åkte vi tillsammans till andra sidan av udden för att se om vi kunde få en bättre skymt av björnen. 

Runt udden fick vi se björnen igen. Han verkade väldigt lugn, slö och sömning. (När vi närmade oss djur var våra guider alltid mycket försiktiga och observanta så att vi inte skulle störa.) Så småningom började han gå mot kulturområdet igen. Nu var det inga människor kvar som störde och han kunde lugnt passera förbi bland annat gamla nederländska gravar från 1600-talet och resterna från Andrées ballonghus. Efter ytterligare ett par hundra meter la han sig att sova. Alldeles för nära för att vi skulle få göra ett nytt försök att landstiga det intressanta området.

Isbjörnen kom helt plötsligt fram bakom klippan, inte så långt från kulturområdet där delar av vår grupp var iland.

Så småning började isbjörnen gå långsamt mot kulturområdet.

Ibland försvinner det stora djuret nästan helt bakom klippor.

Isbjörnen passerar nederländska gravar från 1600-talet

Här passerar isbjörnen platsen där Andrée hade sitt ballonghus. Några enstaka bräder bakom björnen kan skymtas.

Till slut la sig isbjörnen för att sova.

Från den här platsen försökte Andrée redan 1896 att starta sin ballongfärd mot nordpolen. Han hade specialbeställt en ballong i finaste siden, sydd i Frankrike. Tyvärr ville sig inte vindarna det här året så han var tvungen att vänta till nästa år. 

1897 infann sig, efter lång väntan, äntligen de rätta vindarna. Men redan vid starten fick de problem. Styrlinorna gick av och de var tvungna att kasta av mycket ballast. De tre besättningsmännen befann sig nu i en ballong på väg mot norr som inte gick att styra. Efter två dygn kraschlandade de på packisen utan att nå sitt mål, Nordpolen. På primitiva kälkar och med dålig utrustning fick de nu kämpa hårt för att ta sig tillbaka. Efter två månaders strapatser nådde de för första gången fast land, de hade kommit till Vitön. Vitön består av en stor glaciär som täcker det mesta av ön och lite strandkant med grus och lite flackt berg. På denna karga plats bestämde de sig för att försöka övervintra. Det var inte förrän 33 år senare som en fartygsbesättning hittade lämningarna av expeditionen av en slump och Andréexpiditionens tragiska öde blev känt.

Isbjörn spanar från klippa på Vitön.

Andréemonumentet på Vitön

Vitön ligger väldigt avlägset nordost om Svalbard och isläget är normalt besvärligt även på sommaren. När vi var där var isläget bra så det fanns förutsättningar att gå iland, men Innan den planerade landstigningen hade vi redan sett tre isbjörnar en bit bort. Därför fick vi bara gå iland mycket hastigt i strandlinjen, men i alla fall nära den plats där expeditionen hade haft sitt läger.

Några i gruppen har kommit iland på Vitön.

Vi kunde enbart vara en kort stund i strandkanten. Bakgrunden är den mäktiga glaciären som täcker nästan hela Vitön.

Sen fortsatte vi betrakta Vitöns stora glaciärkant mot havet från våra zodiaker och såg ytterligare tre isbjörnar. Glaciären på Vitön är långsträckt och mäktig. På väg tillbaka mot vår båt passerade vi några isberg med fantasieggande former i fint kvällsljus.

Att få uppleva de här historiska platserna var mycket intressant och givande. Det är oerhört svårt att ta in att de över huvud taget kunde försöka sig på den här expeditionen med de förutsättningar de hade.

Vi reste med Polarquest och besökte Danskön den 30 juli och Vitön den 1 augusti 2022. 

I anslutning till Vitön fanns det även en valrosskoloni.

Valrossar är nyfikna och kom ibland rätt nära för att kika på oss i gummibåten.

Efter strandhugget såg vi ytterligare tre isbjörnar. Denna björn ställde upp sig fint framför den stora glaciären.

Här ser vi när en del av glaciären på Vitön når havet.

Glaciärkanten är enorm. Det är ett skyddsavstånd på minst 400 meter dit. Bilden är tagen med kraftigt teleobjektiv vilket ger effekten att kanten upplevs närmare än den är.

Tretåiga måsar sitter på isbergskant.

Det var populärt bland tretåiga måsar att sitta på isberget.