1 april, 2017 /  Kärleken till en ö
Första korrektur och annat kul

I veckan fick vi första korrekturet av boken från formgivaren. Det såg väldigt snyggt ut! Vi hade synpunkter på några bildval som vi kände att vi ville ändra lite. Det mesta fixade han till, men annat ville han behålla och sammantaget blev allt ännu bättre! Nu är boken lämnad för extern korrekturläsning. Även om vi är många som gått igenom texten vid det här laget (Stort tack till Åsa Molander också. En av Emmalenas bokcirkelkamrater, som var den första ”utomstående” som fick ge värdefulla synpunkter på texten.), är det risk att små skrivfel råkar hänga kvar. Man läser ju gärna det man tror det står och inte alltid vad som står. Här får ni se två uppslag från boken. Ett mycket litet urval förstås. Det verkar som sidantalet blir 180 istället för tidigare planerade 144, vilket också är roligt.

Annat kul: Hans har fått med hela 8 finalistfoton till Värmlands fotoklubbars årliga tävling. 720 bilder hade lämnats in och sammanlagt 33 finalistbilder är uttagna. Dessa visas just nu på Värmlands museum i deras cafeteria. Utställningen är kvar till den 7:e maj, för den som har vägarna förbi. På bilden ser man Hans två kollektioner, svartvitt och färg.

Sommarflirt – Svartvit kollektion

 

Fiskelycka – färgkollektion

 

Nattlig dans

 

Par i korp


24 mars, 2017 /  Kärleken till en ö
Farmor Berthas sockerkaka

En av personerna i boken minns min farmor Bertha och hennes speciella sockerkaka. Hon kallade det för att ”steka” en sockerkaka, berättar han. Det känner jag igen, men själv hade jag redan glömt just det uttrycket. Receptet har vi i alla fall kvar, och idag passade jag på att baka den till fredagsfikat. I smeten finns inget bakpulver, utan hon vispade den ihärdigt för hand tills ugnen blev varm. Exakt hur länge är svårt att återskapa, men det var en bra stund så mycket är säkert. Fast idag kom elvispen fram. Det får finnas gränser för ambitionsnivån!

Här bjuder vi på receptet och en bild på resultatet.

3 ägg och 1 kkp socker vispas länge (se ovan!)

Sedan blandar man i 1 kkp vetemjöl

Häll smeten i en smord och bröad form och grädda ca 30 minuter i 175 grader.

Klart!

 

Min farmor föddes 1903. Inom loppet av elva år kring sekelskiftet 1900 kom fem flickor Rasmusson till världen och växte upp i det trivsamma vita huset nere vid Roväret på Gullholmsön. Min farmor var yngst och mamma Kristina fick sedan bara leva ett par år till. De täta barnafödslarna bidrog kanske, men till sist tuberkulosen, gjorde flickorna moderlösa 1906. Så min farmor hade inga egna minnen av sin mor. Jag uppfattade heller aldrig att hon beklagade sig över det. Hon hade ju haft sin pappa! Denne Nils Rasmusson var åtminstone i farmors ögon en ofelbar man. Hon bar på sätt och vis även hans namn, Bertha Nikolina, vilket hon var stolt över. Självklart fick hennes eget enda barn hans namn, Nils. Detta har vi sedan burit vidare: I andranamn heter min bror Nils, och vår dotter Nikolina.

Bertha i vardagsrummet 1991

Matlagningen var sett med våra dagars ögon ganska enahanda. Bakkonsten likaså. Förutom sockerkakan brukade farmor baka ett enda sorts bröd: Ett stort och ganska oformligt vitt bröd med ganska mycket socker i och halvbränd seg skorpa. Jag gillade det skarpt med mycket margarin på. En del andra tyckte det var för torrt.

Farmor stekte fisk eller kött och till det kokade hon potatis. Gärna mjölig potatis som överkokades till grova smulor. Inget jag var förtjust i, men som min pappa älskade. En burk konserverade grönsaker kunde vara tillbehöret. Tyckte man att det var torrt kunde man få lite sky till. Sås existerade inte. Variationen bestod i vad som stektes; fläskkotletter, fläskkarré eller fisk. Köttbullar gjorde hon också ibland. De var stora, kantiga, oformliga köttfärsklumpar, som ramlade i bitar på tallriken. Långt från min mormors välrullade små eller ”Mamma Scan”. Men smaken var det inget fel på.

Hennes paradrätt, åtminstone i min barnavärld, var pannkakorna. Hon brukade sitta på köksstegen vid spisen och steka tunna, perfekt gräddade pannkakor. De var så lövtunna, att hon alltid delade varje pannkaka i fyra delar, för att kunna vända dem ”hela”. Kom vi på besök över helgen, kunde man räkna med att det fanns en stor hög med nygräddade pannkakor som väntade. Doften slog välkomnande emot oss och fyllde huset.

Farmor var också mycket duktig på att virka. Hon satt nästan alltid med tunt vitt garn och virkade dukar och spetsar. Garderoberna är också fulla av namnade sänglinnen och handdukar.

Berthas monogram och virkad spets


11 mars, 2017 /  Kärleken till en ö
Några rader ur första kapitlet

Vi väntar fortfarande på att formgivaren ska visa oss första utkastet till boken. (Allt går helt enligt plan, vi är bara nyfiket otåliga.) Nu är det bara lite mer än 2 månader kvar till boksläppet den 26 maj och vi har bokat gamla skolan bredvid kyrkan för detta. Vi kommer med mer information när det närmar sig.

Men ni kanske redan nu är lite nyfikna och därför tänkte vi bjuda er på några rader ur första kapitlet idag. Det var också den första intervjun som Hans gjorde för nästan precis ett år sedan.

 ”Det är ovanligt vintrigt på ön trots att vårmånaden mars bara är några timmar bort. Frostkristaller har målat klipporna vita och ger kontrast i det annars blekgrå landskapet. Det är nästan helt vindstilla. Det är en speciell dag. Speciell på så sätt att det är den 29 februari, när Hans besöker Berth Kullholm i hans hem. En av våra funderingar, eller kanske fördomar, om människorna här ute är att de också är speciella. Hur speciell eller hur vanlig kan man vara, när man väljer att bo på en ovanlig plats?

Berth bor på Härmanösidan. Till och med bortanför Vadet, vilket betyder att han bor på Stora Härmanö. Granne med naturreservatet. Berth tillhör den ganska unika kategorin infödda gullholmare, som alltid bott här ute och som fortfarande är i yrkesför ålder. Han växte upp på familjens gård på Höpallen under 50- och 60-tal. Under 1960-talet var det en stor utflyttning från ön. Både konservfabriken och skolan lades ner 1965. Vad är det som fått honom att stanna?

Hans knackar på dörren till det klassiskt vita skärgårdshuset, som ligger i en liten sänka, skyddad från den värsta västanvinden. Huset är yngre än man kanske tror, men det ska vi återkomma till. De slår sig ner i vardagsrummet och Hans bjuds på kaffe och hembakat bröd. På ena väggen står en kakelugn som sprider extra värme i rummet. Några vackra gamla tallrikar pryder väggen ovanför ett vitrinskåp.

När Berth berättar om Gullholmen lyser kärleken till ön igenom i nästan allt han säger. Han kan inte tänka sig att flytta. Och han har aldrig kunnat tänka sig att flytta.”

Så börjar intervjun med Berth och han har mycket spännande att berätta om sin livslånga relation till ön.

Emmalena och Hans


5 mars, 2017 /  Kärleken till en ö
Väntan (och körsång)

Nu har det gått tre veckor sedan textmanuset och alla foton skickades in till formgivaren. Under den här tiden är det bara att vänta. Vi fick veta att formgivaren hade ett annat projekt på gång först, men nu misstänker och hoppas vi att vi snart ska få ett första korrektur att titta igenom. Hur kommer helheten att se ut? Typsnittet? Fördelningen av texter, bilder och bildtexter? Vi är så nyfikna och spända på resultatet!

Nåja, det går ju inte bara att sitta och rulla tummarna medan man väntar. En annan gemensam hobby vi har är körsång. Vi bor ju Skåre utanför Karlstad och hör till Grava församling. Där är vi båda med i Grava kyrkokör, som är ett väldigt härligt gäng på dryga 40 medlemmar i åldrar från 30 till närmare 80 år. Förra helgen avtackades vår kyrkoherde efter 14 år, (hon flyttar till Göteborg), och varm i kläderna efter alla gullholmsintervjuer såg Hans till att få en pratstund med henne om vad körsången betyder för henne. Den intervjun får ni gärna läsa på körens hemsida, medan vi tålmodigt väntar på något mer konkret om Gullholmsboken.

Läs intervjun här!

Hans och Emmalena


25 februari, 2017 /  Kärleken till en ö
Vår 6 i topplista

Många av personerna i boken berättar om egna favoritplatser på ön. Ställen man återkommer till och som betyder något extra.  Själva behöver vi inte gå så långt. Är det en fin sommardag sitter vi gärna med en trevlig bok i solen på vår brygga. Ser båtar och människor passera. En annan favorit är vad vi kallar ”Solnedgångsberget”, dvs utsikten mot Munkhuvudet och Lysekil när man kommit upp på bergen norr om Mor Johannas äng. Eller bara en stilla kvällspromenad på Långbryggan.

Vår 6 i topplista

  1. Vår egen veranda. Ljuset och utsikten. Dessutom praktiskt nog väderoberoende.
  2. Långbryggan. Ingår i den obligatoriska kvällspromenaden. Ljumma sommarkvällar med skratt och klirr från båtar och Skottaren.
  3. Planlöst flanerande mellan hus och sjöbodar, Hans med kamera och stativ.
  4. Vår egen lilla brygga. Solen som värmer, folklivet med alla som rör sig på bron och bryggor. En god bok i knät.
  5. Inre vägen till Grindebacken genom Alekär’t. Årstidernas skiftningar. Gullvivorna som svämmar över på ängarna.  Göken på våren. Näktergalen en sommarkväll.
  6. Munkhuvudet, gärna när det blåser lite mer om sensommaren. Då här det häftigt att hitta en plats i lä och spana på havsfågel. Har man tur kan man se havssulor eller t o m en mindre lira som Hans såg 2007.

Från Alekärret mot Grindebacken


17 februari, 2017 /  Kärleken till en ö
Hus i släkten

Böckerna Gullholmen, Lilla Härmanö och Stora Härmanö, som kommit ut senaste åren är fantastiska på många vis. I dem kan man också göra sin egen lilla släktforskning utan vare sig internet, mikrofilmer eller gamla arkiv. Det är bara att ”surfa” från sida till sida och från hus till hus. I vanlig släktforskning går man väl mest bakåt och söker sina förfäder. Men med dessa böcker som innehåller alla hus och husägare, kan man ”gräva” på ett annat vis. Jag började med att markera alla farmors släktingar rakt bakåt med rött och alla farfars med mörkblått. (Okej, inte helt genusneutralt ;)!)  Det gick ganska lätt. Särskilt som farfars farfars far osv bodde i Kullen 117 (röda huset i bilden) i flera generationer! Begränsningen är förstås öarna. De som flyttat in eller flyttat ut kommer inte med.

Sedan fick jag för mig att börja ” gå nedåt” också. Dvs markera även släktingar som pappas kusiner och deras barn, mina tremänningar, också rimligt lätt. (Nu med rosa respektive ljusblått!) Här har jag ju hyffsad koll i verkligheten också (även om jag kanske inte känner igen riktigt alla jag möter utan viss hjälp…) Jag har kommit igenom flertalet av farmor och farfars kusiner också, men sen börjar det bli jobbigt! Och ganska ofta sorgligt faktiskt. Idag följde jag en Kristina Pettersdotter (f 1780) som var min farfars farfars farfars syster. I sitt första gifte fick hon fem barn, men inget överlevde längre än till 5 år. Sen stod det att hon gifte om sig och flyttade till ett annat hus med nye maken. Jag bläddrade desperat vidare för att se hur det gick denna gång – och jo! I detta andra gifte fick hon en dotter, som sedan övertog huset. Jag kunde andas ut.

Roligast är ju när jag hittar att jag är släkt med folk som jag känner till eller hört (och glömt) att vi är släkt med. Det finns väl ett åldersperspektiv i detta. När man som jag närmar sig 50 uppstår ett aktivare intresse för ens ursprung och när barnen har flyttat hemifrån finns det plötsligt mer tid att söka information.

Arbetet med boken ”Kärleken till en ö” har förstås också ökat min nyfikenhet på både mina förfäder och mina mer avlägsna släktingar på ön. På en så här begränsad geografisk plats finns naturligtvis massor av kopplingar. Det visar sig till exempel att min farfars farmor föddes i ett hus som nu ägs av en av dem som Hans intervjuat till boken. En annan som är med i boken har jag känt till att jag är släkt med, men inte riktigt hur. Men nu vet jag att min farfars far Patrik (på bild och vitt hus) var kusin med hans farfar. Hänger ni med? 😉 Så väl mött alla ni i 4:e, 5:e, 6:e och 7:e-led! Vi har knappast fler gener gemensamt än andra grannar, men lite kul är det…

Emmalena


15 februari, 2017 /  Kärleken till en ö  /  Natur
En havsörn piggar upp!

Boken har fått namnet ”Kärleken till en ö – och vägarna dit”. Ön, Gullholmen, är på flera sätt unik, men samtidigt är känslor av samhörighet med en plats och en hembygd också allmängiltiga. Det kan vara en annan ö, i en annan skärgård, eller en by på landet eller en helt annan plats, som fått ett särskilt rum i ens hjärta. Därför tror vi att även de som inte har en relation med just ”vår” ö kan känna igen sig.

I boken möter vi några vars kärlek och band till ön kan beskrivas som orubbliga. Men också andra som erkänner att det finns en gräns. En praktisk gräns för vad som är rimligt. En gräns kan vara skillnaderna mellan att vara fastboende och fritidsboende. På så vis är kanske vår egen kärlek till Gullholmen ändå villkorad. Alltför eländigt väder och alltför hopplösa färjetider påverkar vår lust och vår möjlighet att besöka ön. Att hinna med sista färjan på fredagarna har till exempel blivit svårt, om vi inte har möjlighet att sluta våra jobb tidigare.

Bergen är grå. Havet är grått. Himlen är grå.  Vissa dagar undrar man hur någon kan stå ut på en sådan plats. Ogästvänligt är bara förnamnet.  Men samtidigt, även en gråmulen dag kan bjuda på naturupplevelser, som man missar om man stannar hemma framför teven. Köld och vind biter i kinderna och fingrar och tår blir stela. Men plötsligt ser man en havsörn över Tvestjärten. Målmedveten på kraftfulla vingar drar den söder ut mot Käringön. Och så har även den tristaste februaridag får ett magiskt skimmer!

Emmalena och Hans


10 februari, 2017 /  Kärleken till en ö
Bokarbetet går framåt med stormsteg!

Senaste veckorna har det hänt mycket på bokfronten. Vi har till exempel fått en framsida till boken och det är den vi visar här. Vi är riktigt nöjda med den! Det är förstås Gullholmen, men ur ett litet annat perspektiv. Hoppas ni också gillar den.

Förra fredagen fick vi även tillbaka textmanuset från förlaget. Emmalena hade börjat drömma mardrömmar om det. Tänk om vi tagit oss vatten över huvudet? Tänk om förlaget trots allt inte skulle gilla stilen och hur det är skrivet i? Tänk om det skulle krävas riktigt genomgripande ändringar? Tänk om förlaget tyckte att något kapitel inte alls passade in? Tänk om allt behövdes skrivas om från grunden?!

Att öppna mejlet från förlaget med det genomgångna textmaterialet var lite som att få tillbaka en tenta. Kan man blunda, hålla för ögonen och öppna en fil samtidigt?  Nåja, efter en snabb genomscrollning kunde vi i alla fall konstatera att vi var godkända – puh! Sen var det lite kommentarer i kanten här och var med frågor och synpunkter, men trots allt inte så farligt. I själva verket var det förstås bara bra att få hjälp att göra det bättre. Ett par korta textavsnitt fick skrivas om och något annat kortas ner, men inget dramatiskt. Några onödiga utropstecken och extra punkter har strukits, medan andra har fått vara kvar…

Hans var mer lugn. Bilderna har sorterats och bearbetats av och till under hela hösten. Bra med erfarenheten från flera fotoutställningar och tidigare utgivning av bok med mycket bilder. Utmaningen med bilderna har varit att få dem att passa som helhet till berättelserna i boken. Hans har fått god hjälp med att bolla bilder med sin fotokamrat Lennart Augustsson. Lennart säger alltid vad han tycker om en bild, rakt upp och ned. Men det är klart att oron ändå finns där att det ska visa sig att det saknas en viktig bild till en berättelse. Den går ju inte att ta nu. Nä, vi får lita på vårt arbete vi gjorde när vi tog de flesta bilderna i somras.

Nu är både textmanus, foton och bildtexter inskickade till formgivaren. I bästa fall får vi ett första utkast till påseende om några veckor. Det ska verkligen bli spännande och roligt. Då får vi äntligen se hur boken kommer att bli på riktigt! Och då återkommer vi med mer om det här på bloggen. Så småningom kommer vi nog att bjuda på en liten förhandstitt från något uppslag också.

Emmalena och Hans

Hans vid sin fotohörna


3 februari, 2017 /  Galleri Hamnen 102
Katter och hundar på Gullhomen

Katter lär det ha funnits länge på Gullholmen. Förr var det antagligen bondkatter i mer eller mindre tamt skick som strövade runt bland hus och husgrunder och höll efter gnagarna. Farmor Bertha berättade gärna om hur hon genom tålamod och list matade in en förvildad honkatt och fick den tam. Gradvis flyttade hon matskålen längre in mot huset och till sist in i köket. Den fick namnet Snurran. Idag är många katter också sommargäster, som får följa med sina familjer på sommarviste.  Katter vi själva haft och känner har ett sjätte sinne när det närmar sig hemresedags, som inte är populärt. Då kan de gömma sig i en vrå på vinden eller stanna ute extra länge för att om möjligt komma undan.

På våra promenader på ön träffar vi ofta på katter av olika slag, allt från bondkatter till stiliga raskatter. Ibland vill Hans fotografera en katt som sitter snyggt i tilltalande miljö, men ”tyvärr” är dessa katter ofta väldigt sociala och kommer hellre fram och hälsar i stället för att sitta kvar som fotomodell…

Själva är vi numera hundägare och träffar också många hundar på våra rundor.

I boken kommer självklart både några katter och hundar med, men kanske inte just de här.

Emmalena och Hans

Vår egen ”Bilbo”, en bichon frisé


28 januari, 2017 /  Kärleken till en ö
Tidiga minnen från Gullholmen

I boken möter vi några som berättar om sitt första möte med Gullholmen. En relation måste börja där. Med någon sorts möte, eller hur? Vid mitt första besök på Gullholmen var jag en halvårsgammal bebis, och jag kan knappast hävda några egna minnen från denna ”Summer of ’69”. Men mycket annat från senare år minns jag. Som roddturer med farfar Peter (jo, han stavade så, även om uttalet var ”Petter”). Särskilt en gång när vi blev attackerade av arga måsföräldrar på en holme, eftersom jag absolut ville komma nära och fotografera de söta, prickiga dunbollarna mellan klippskrevorna, (med Kodak Instamatic, lånad av mamma). Jag minns pumpen i köket med kallvatten från vattentanken. Och alla dessa midsommarfiranden, när jag hade fått ny klänning av farmor Bertha och det alltid började regna klockan 15!

Här klänger jag runt på räcket mellan vårt hus och ”nedre hagen” sommaren-73. Ett av alla udda favoritställen för ett barn. Jag testar att sätta mig på det fortfarande ibland, för att se att det håller ;)!

Emmalena


Page 3 of 5